Jönköping var den tredje staden i Sverige som byggde vattenledning. Behovet av "godht" dricksvatten var stort när ledningen byggdes, år 1865. Åsenverket anlades med sandfilter och utjämningsbassäng. Bassängerna blev ett attraktivt utflyktsmål. Vattnet från vattenledningen leddes till en början inte in i husen, utan distribuerades vid bestämda hämtningsställen.
Gott om dåligt vatten
Staden låg huvudsakligen i området mellan sjöarna Rocksjön, Lillsjön (Munksjön) och Vättern. En stad så kringfluten av vatten kunde nog skaffa tillräckliga kvantiteter, men kvaliteten var ett stort problem. De hygieniska förhållandena gjorde det öppna vattnet i sjöar och kanaler olämpligt att dricka. Dricksvattnet hämtades i allmänhet ur Vättern från små bryggor. I stormigt väder och speciellt under den kalla årstiden var det allt annat än lätt. Det ankom på kvinnorna att forsla de tunga såarna med vatten den långa vägen hem, i ett ok vilande på axlarna. Ibland anlitade de hellre kanal- eller Lillsjövattnet. Så här skrev Thecla Wrangel i sin bok Från forna tider:
"— befanns vattnet knappt i kökssån och ville man spara sig en smula hade man ju vid södra gatlängan kanalen så nära till hands. Hur ofta såg jag ej kökspigorna komma löpande ner till denna kanals stillastående vatten för att där rensa fisk och rotsaker eller för att skölja upp ett par kökshanddukar eller köksförkläden i samma kanal där kattungar och råttor dränktes och nattkärlen, täckta med förklädet, tömdes i arla morgonstunden av bakgårdens madammer."
Stinkande utlopp
Kanalen fungerade delvis som kloakledning. När utloppet ibland slammade igen, gav det ruttnade innehållet upphov till obehaglig lukt. Samma var förhållandet i Lillsjön där orenligheter från Smedjegatans garverier, snusfabriker och slakterier tömdes ut.
Vättervattnet var inte heller särskilt rent inne vid land. En hel del orenligheter tömdes direkt i sjön, och vid nordlig vind kunde det hända att avskrädet bildade ett lager ovanpå vattnet, där hämtningen av dricksvattnet gjordes.
Koleraepidemier.
I dåliga hygieniska förhållanden som dessa fanns jordmån för epidemier och sjukdomar av olika slag. Magtyfus härjade ofta. Men svårast var naturligtvis koleran. Den härjade som värst 1834 men förekom även senare. År 1853 åsamkade koleran staden utgifter på 10.000 riksdaler.
Juni källa
I samband med epidemin kom så frågan om en vattenledning på tal. År 1854 lämnade lantmätarna Engström och Strandberg in en hemställan att "magistraten måtte bereda lämplig väg till avhjälpandet af stadens behof av godht dricksvatten". De lämnade också karta och kostnadsförslag över vattenledning från Junikällan, belägen på hemmanet Åsens ägor. Magistraten var inte vidare tilltalad av förslaget, men utlyste ändå ett sammanträde.
Till detta möte hade allmänheten mött upp talrikt. Resultatet blev att man beslutade anlägga vattenledning, på stadens bekostnad, i enlighet med Engströms och Strandbergs förslag. Kostnaden var beräknad till 70.000 riksdaler. För ytterligare utredning tillsattes en kommitté. Därpå blev det tvärstopp. Kanske beroende på stadens ekonomi. Staden hemsöktes på den tiden av svåra eldsvådor med stora förluster för stad och enskilda.
Brännvinsbolaget anslår medel
Utskänkningsbolaget hade börjat avsätta medel till vattenledningen genom ett årligt anslag av överskottet. Några delägare i bolaget företog därför en egen undersökning av vattentillgången i stadens omgivningar. Den torra sommaren 1859, efter en månads ihållande torka, prövades källorna vid Åsen. Undersökningen gav till resultat, att Junikällan kunde lämna 20 kannor vatten i minuten. De rekommenderade därför förslaget att hämta vattnet till vattenledningen därifrån.
Järnvägen tar upp frågan
Frågan blev åter aktuell 1864. Den nybyggda järnvägen hade behov av vattenledning. Järnvägsstyrelsen förklarade sig villig att lämna bidrag till vattenledningens byggande, "då den kunde komma att draga nytta av densamma".
|
|
Dessutom hade järnvägen stängt det fria tillträdet till Vättern. Förutom svårigheten att nå dricksvattnet medförde detta betydande faror ur brandsynpunkt. Stadens träbebyggelse eldhärjades ofta. Med utsikt att få ekonomiskt stöd av järnvägen tillsatte nu fullmäktige ytterligare en kommitté.
Överkörd kommitté
Kommitténs arbete blev dock förekommet. En överstelöjtnant Leijonancker hade nämligen i skrivelse till stadsfullmäktige skissat upp ett förslag till en vattenledning för en beräknad kostnad av 170 000 riksdaler. Som chef för byggnadsarbetet föreslog Leijonancker civilingenjören Apelberg, som "i ett för allt betingade sig 6 000 riksdaler" för sitt arbete. Arbetslönerna för hela bygget uppgick till 61 000 riksdaler.
Fullmäktige fattade då beslutet att vattenledningen skulle anläggas. Finansieringen skulle ske dels genom lån, dels genom avgifter från konsumenterna. Vattnet skulle betalas "i mån av den förmodade vattenkonsumtionen och den enskildes förmögenhetsvillkor". Jönköpings utskänkningskommitté lovade att bidra med medel. Men Järnvägsstyrelsen kunde inte vänta, utan lät gräva brunn på västra stadsdelen.
Damm och reningsverk
Vattenledningens vatten hämtades alltså uppifrån Junebäcken, så staden fick sitt vatten med självtryck. Genom att anlägga en damm på det ställe, där bäcken störtade genom en djup bergsklyfta, plus en mindre dammbyggnad, åstadkoms ett dammbäcken med ytan 11.200 m2 och volymen 26.200 m3 Den större dammbyggnadens krön förlades på 90,7 meter över Vätterns yta. Dammen är urgrävd till fast botten, och den uppbyggda sidan vid utloppet är en kallmur utförd i granit. (se bild)
Till tätning i dammen användes puddling eller ältad lera, som byggdes upp i form av en vägg med en tjocklek på 0,9 m botten och 0,6 m i toppen. För att skyddas mot frost placerades lerväggen mellan kallmuren och den mot bäckenet stensatta fyllningen.
Strax nedanför dammen anlades ett öppet sandfilter med ytan 450 m2 för filtrering av vattnet samt en öppen reservoar med volymen 950 m3. Ledningen från dammen till filtret bestod av 200 mm grova gjutna järnrör. Huvudledningen till staden bestod också av 200 mm järnrör. Byggnadssättet för filtret och reservoaren är särskilt anmärkningsvärt, eftersom man här utelämnade den obligatoriska lerpuddeln. Man stampade i stället omsorgsfullt sidorna och bottnen i bassängerna. Bassängerna är utgrävda i fint lerblandat grus, och beklädda med ca 12 cm tjocka kalkstenshällar.
Filterbädden, som har en tjocklek av 1,8 m, utfördes i olika lager rullsten, singel och grus upp till 1,05 m och därovan 0,75 m filtersand.
Äntligen klart
Vattenledningen togs i bruk i november 1865 och färdigställdes på sommaren 1866. Den hade då kostat i runda tal 190 000 kronor. Drätselkammaren hade bisträckt med 100.000 och resten hade brännvinsbolaget betalat. Anmärkningsvärt är att ett enskilt bolag kunde bidra med så stort belopp. Kanske berodde det på att brännvin ansågs vara ett så osvikligt medel mot kolera, att inkomsterna från epidemin möjliggjorde bolagets generösa anslag.
Vattenledningen utrustades med en hel del finesser ifråga om reservoaren och reningsanläggningen. Den blev dessutom en sevärd attraktion. Både Jönköpingsbor och hitresta turister fotvandrade hela vägen från staden upp till Åsenverket för att beskåda det sprudlande vattnet i bassängerna.
När ledningen efterhand byggdes vidare ut i staden blev vattenmängden otillräcklig. Trots flertalet utvidgningar med Hökabäcken, Ulvstorpsbäcken och senare Sandserydsbäcken, trots större ledningsdimension och ny högreservoar 1935, måste nya vattenverk till. Först Ekelundshov vid Vättern och senare Häggeberg. Åsenverket var i bruk fram till 1958.
Källor: Artikel av civilingenjor C. A. Brooberg införd i Svenska Kommunaltekniska Föreningens Handlingar 1924. Artikel Jonköpings Posten 1936 av signaturen Falk |
